Därför ska vi satsa på reservofficerare

Jag kan idag uppleva att behovet och nyttan av reservofficerare ifrågasätts, såväl av yngre kollegor som jämnåriga. Och ibland även av högre chefer.

Varför behövs då den
grundrekryterade reservofficeren? Hur får vi bäst nytta av våra reservofficerare idag och varför ska vi lägga utbildningsresurser på en kategori som kanske bara tjänstgör ett år efter officersexamen?
Jag tror att svaret ligger i att se nyttan med reservofficerarna ur tre perspektiv:

FÖR DET FÖRSTA är reservofficerarna (RO), precis som yrkesofficerarna (YO), ytterst till för att bemanna krigsorganisationen.
I skrivande stund ser vi en växande försvarsmakt framför oss, där det är rimligt att anta att vi kommer att ha en andel stående förband som naturligen behöver bemannas av yrkes- officerare och anställda soldater.
Samtidigt kommer en mobiliserande del att växa fram, där det lika naturligt behöver finnas RO (och YO) krigsplacerade som chefer. Oavsett hur organisationen utvecklas i de kommande försvarsbeslutsperioderna är det svårt att se hur mängden YO skulle kunna räcka till för att både bemanna dessa nya krigsförband och samtidigt delta i produktionen av dem.
DETTA LEDER IN på den andra stora möjliga nyttan. Reservofficerarna kan och bör vara en tillgång även i förbandsproduktionen och inte ses som en belastning för sina förband. Efter sin utbildning kan RO tjänstgöra som exempelvis instruktör vid ett stående förband, handledd av yrkesofficerare. Reservofficeren får där- med erfarenhet från sin förbandstyp, och befälslagets YO får en förstärkning.

Målsättningen bör vara att en RO efter detta fän- riksår borde kunna krigsplaceras som chef för mot- svarande enhet i krig. Principen liknar därmed mycket ”gamla OHS”, med ett skolår och ett praktikår. För truppförband: instruktör i fred – plutonchef i krig.
MOTSVARANDE KAN TILLÄMPAS på sjöförbanden. Befatt- ningar som eldledare, stridsledare eller navigationsbefäl har visat sig lämpliga för fänriksåret, där reservofficeren både lär sig och samtidigt avlastar YO-gruppen.
Möjligheten att därefter använda RO i förbandsproduktionen – ”RO i GRO” (upp till tre år under en åtta- årsperiod) – är en idag alltför lågt nyttjad potential.

Under min egen tid som fartygs- och divisionschef var det mycket vanligt att RO kom in under längre eller kortare perioder och fyllde upp om-bord. Tiden att bli varm i kläderna och åter fungera i en besättning var ofta mycket kort. Vårt system är bra på att bygga färdigheter som sitter kvar länge.

DEN TREDJE NYTTAN är den dubbla kompetensen. På sikt bör reservofficerarna ta roller där deras civila kompe- tens används allt mer. Det finns ofta en bredd av yrken, inte sällan på förhållandevis kvalificerad nivå. Som krigsförbandschef kunde jag bland mina RO hitta allt från ingenjörer, läkare, jurister, företagsledare och ekonomer till lärare, poliser, civila sjöbefäl, politiker och till och med en generaldirektör.
Kombinationen av erfarenhet från lägre förbandsni- våer som varje officer på högre nivå måste ha och det civila gav ofta ett mycket stort mervärde, oavsett i vilken roll officeren användes.
Till den tredje nyttan räknas också nätverk och förankring i ofta betydelsefulla delar av samhället.

ALLA DESSA TRE PERSPEKTIV talar för att grundrekryterade reservofficerare har en viktig funktion i dagens och morgondagens försvarsmakt. ■

Debattör:
Jonas Hård af Segerstad Kommendör. Sektionschef uppföljning och analys, ledningsstabens planerings- och ekonomiavdelning på För- svarsmaktens högkvarter. .